städat och rent är nu mitt lilla rum. inte städat på en månad. det behövdes kan jag tala om. astmabarn borde städa sina rum oftare. fy skäms! njuter av en stor kopp te med tända ljus bara för att novembermörkret nu är här för att stanna. wääää. kallt är det också. men vad gör det när man har en ny varm jacka!!! whiee!
lovet är nu slut. fort gick det. men oj vad jag har vilat ut mig. ordentligt. nu är jag taggad för 6 veckors skola sen kommer nästa lov. jullov. jul. sjukt.
Musikalperioden har varit en sjuk resa och mycket har hänt. Som det har skrattats, klagats, skadats, svättats och snubblats. Vi har till och med haft en del tårar... Glädje, sorg, oro och smärta har vi delat. En nästan bruten fot, en axel ur led mitt under en föreställning, stukna fötter, skavsår, träningsverk och ett hopplöst knä! Som sagt, en sjuk resa med många krämpor. Men det jag upplevt mest är nog glädje och gemenskap. Jisses vad kul jag haft! Speciellt nu under föreställningarna. Det roligaste är nog ändå hur mycket närmre man kommit varandra. Vi är ett glatt gäng! Vi är bäst! Så mycket jag lärt mig och utvecklats, och som vi har kämpat! Nu är det plötsligt över och det känns tomt....
ingen... men ibland är det de bästa jag vet. att vakna upp till ett tomt hus. friheten att bara vara och göra vad du vill. ingen som tjatar. vintern är här när himlens färg är svart. orkar inte göra frukost, så en stor kopp kaffe får duga. jag sätter mig med en filt och tända ljus i ett mörkt vardagsrum. vilken harmoni...vilken dyster stämning...vilken ensamhet...vilket liv...
nej, plikten kallar. en regnig dag vi har att skåda. regnig och kall. fy satan
Musikal premiären närmar sig med stormsteg.. Jag har trotts min stora scenskräck känt mig riktigt taggad och glad inför denna stora dag. De härliga känslorna jag haft har fått mig att må ännu bättre och jag har fått mer mod och framförallt kärlek till det jag gör, musik och dans som jag älskar. Men nu när mitt jäkla knä hoppar ur led varje gång jag gör en viss rörelse, och min hals aldrig bli bättre utan snarare sämre, freakar jag ut!
Jag vill kunna stå på scenen och känna mig trygg, och det gör mig så sur och ledsen när jag äntligen trodde jag skulle få känna så, då alla solon jag blivit tilldelad, och danser känts så bra! Jag tänkt i början av musikallektionerna ”Åh, hjälp! Vad har jag gett mig in på?”. Men efter bara några veckor älskade jag det och en anledning var att min rädsla försvann. Men nu är jag bara mer rädd och nervös. Allt känns jobbigt och till och med klädvalen gör mig osäker.
Hur kunde allt, från att ha känts så bra, bli så negativt och jobbigt?
Träffade många nya ljuvliga människor som lyste upp hela helgen och jag kan fortfarande inte sluta le. Varje dag lyckades bli en hejdundrandes fest! En försenad buss, ett sjukt lokalsinne som ledde till en vilsen Hanna i Oslo natten, många skratt, några tårar, otrolig musik, en toalett predikan om ”nummer två”, många fikor och härliga natt käk på favorit stället, och så mycket mer!
Jag var med min syster på hennes jobb hela fredagen och det var en upplevelse! Hon jobbar på barnehage (dagis) med 3-4 åringar. Jag var sjukt nervös då småbarn ofta gör mig osäker och rädd. De är faktiskt skrämmande ibland och jag är inte bra med barn, speciellt inte norska barn. Men jag har haft fel! De älskade mig!!! HIHI! Dessa ungar var helt makalöst mysiga. När vi gick på tur ville alla hålla min hand. Har nog aldrig känt mig så älskad.
På kvällen blev det idol. Det slutade inte som vi hoppats på, men hela familjen var samlad så det var mycket stöttning, peppning och uppgivna familjemedlemmar på samma gång. Sjuk känsla att sitta där och se allt live, och Johan, du var visst grym!
Sista kvällen gick vi alla ut och dansade, det slutade med att jag satt i lägenheten över oss med några fulla 40 plussare och sjöng allsång. Bättre nachspiel (efterfest) får man leta efter!
Drömmen har ännu inte blivit en verklighet , men kanske en dag...
Den drömmen var den bästa jag någonsin haft. Vaknade, och (nu överdriver jag inte) skrek för att den tog slut. Slängde mig ner på kudden igen och försökte förtvivlat somna om och drömma samma dröm igen. Men nej då! Hanna ska inte få uppleva det igen inte! De från den undre världen straffar mig. Nu vet jag hur ni alla känner! Jag vill uppleva det. Jag vill känna det. Jag vill våga det. Jag vill drömma det. Igen och Igen och Igen.... Godnatt... Jag vågar knappt stänga ögonen....
oslo planer gör mig glad och förväntansfull. jag vill faktiskt bara bort här ifrån ett tag nu. varför då inte till en stad jag fortfarande är nykär i? en resa till mina väldigt älskade människor. till de jag saknar varje dag. jag lämnar mitt liv för stunden, och kommer tillbaka med ny energi. verkligen, det funkar! ni har en förmåga att alltid förstå och ge mig det jag behöver höra. ni lär mig det som fattas. jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är något magiskt över er. och det svär jag på!
kom till mig allesammans! vänner, familj, främlingar, nu ska vi snakke norsk och äta boller 1.2.3 ÄÄÄÄÄT!
Du sitter i mörkret och sörjer det som var och kunde bli, så fastnar du i tiden fast ingenting finns kvar. Du slår dig själv i bojor som du smitt av bitterhet, och ingen tar sig in i din värd av ensamhet. Livet kan vara din vän. Men först när du lever, ödet kan formas igen, bojorna brytas än. Döden skall komma till dig. Vem är förskonad? Om du är nöjd eller ej hämtar han dig ändå.
Jag hettsar lätt upp mig och blir sur, har då ofta svårt för att fortsätta diskutera i lugn och ro. Jag säger att jag ska städa eller plugga men skjuter mer än gärna upp det långt, långt fram. Jag kan irritera mig på småsaker som folk gör, utan att ha en anledning till det. Jag är jävligt klumpig, tappar och snubblar ofta. Jag kan ha svårt att förstå hur en människa tänker när det är så långt bort från min egna grundsyn som det går. Jag försöker ge min tid till alla jag älskar så de ska bli nöjda, vilket leder till att jag själv drabbas. Jag vet att jag borde hjälpa till mera hemma, tvätta och sånt, men endå gör jag det inte. Jag är lättirriterad på morgonen och vid hunger, ändå kan jag vänta med att äta och somnar ofta alldeles för sent. Jag röker och dricker, trots att jag vet hur farligt det är. Jag tänker på mina systrar och saknar dom varje dag, men ändå hälsar jag på och ringer alldeles för sällan. Jag säger att jag inte klarar av egoism, ändå kan jag bara vilja skita i allt och alla, och bara fly härifrån. Perfekt? Nej... Inte någonstans.
