Längtan är det finaste ordet jag vet.

Jag har längtan. Men den längtan jag känner nu är tung. Nästan sådär omöjlig. Alltså man längtar efter något som man är rädd inte finns eller kommer inträffa. Om jag blundar riktigt hårt, så ser jag det. Men så fort jag öppnar ögonen igen så är allt borta. Konstigt...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0