Hanna Supertramp

Tittar på lite gamla bilder och för första gången på en vecka trillar poletten ner. "Nu bor jag verkligen här och kommer inte träffa folk där hemma förens... gud vet när!". Jag saknar er redan! Mon - det var sjukt tufft att gå hem ensam sen. Jag lämnade av min lilla sparvel på trikken och promenerade sedan hem, förbi sofienbergsparken och upp för trapporna. Den vägen brukar alltid kännas ljus, härlig och levande. Det är alltid folk! Nu var den lika tom som jag kände mig. Det här kommer bli tufft, det känner jag på mig. Tur att jag bor med fyra underbara personer som ger mig glädje och energi varje dag när ni andra inte finns där. Miss you!