Hanna Supertramp

Sitter du i mörkret och sörjer det du inte har?
Kanske det som var?
Så fastnar du i tiden fast ingenting finns kvar.
Du slår dig själv i bojor som du smitt av bitterhet, och ingen tar sig in.
I din värd av ensamhet.

Livet kan vara din vän,
men det är först när du lever som ödet kan formas igen och bojorna brytas än.
Döden skall komma till dig, vem är förskonad?
Men inte än!
Om du är nöjd eller ej, hämtar han dig endå.
Skall du då inse vad du inte har men kan få och inte gjort något åt?




Lev för ögonblicket!