Jag tar ut det på bloggen!
Jag vill säga så mycket men orden vill inte komma ut och låta rätt.
Om jag skulle ta upp allt jag har i mitt lilla huvud nu för tiden skulle
alla i min omgivning bli helt förvirrade eller kanske somna.
Jag är både trött, rädd, fundersam, ja säg något jag inte är…
Men på något vis är jag ändå säker på mycket och jag vet nu hurdan jag inte vill vara.
Jag har en bild i huvudet och det är mot den jag strävar.
Ja, min vän.
Visst är det konstigt?
Hela situationen blir så annorlunda när man är tillsammans med några, än om man skulle vara själv med en person.
Beror det på ens roll, eller har man ens en roll?
Jag fattar ingenting och jag borde hålla käft.
Jag känner också som du…
Och jag tror att vi känner varandra bättre än vad jag tror just nu att vi gör. (Jag blir förvirrad av mina egna ord)
Eller har jag kanske fel?
Trotts att man känner sig så ensam och oförstådd ibland. Som om ingen förstår eller känner som du så måste det finnas någon som gör det. Om inte, den viktigaste av de alla. Den du alltid kan lita på. Du själv. Egentligen är det kanske bara du som vet exakt hur du fungerar, hur du känner, hur du mår och vilken personlighet du har. Eller en partner man varit tillsammans med i 10 år. En sådan vill jag ha! Ska bara spola fram 20 år eller så…
Nej men vad har man annars sina vänner till?
Att ha någon att gå på fest med?
Så man inte är hemma och har tråkigt?
Knappast…
De kanske inte förstår allt du har i ditt ”snart sprängda” huvud, med de lyssnar alltid…
Låt det vara så då, du kan inte ändra på andra.
Och du ska inte ändra på dig själv för att visa vem du är.
Åhh, nu känns det bättre...
