Hanna Supertramp

Varning för långt inlägg!
hi hi hi
fniss*

Dagen har varit ... Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den. Vart ska jag börja? Okej, låt se. Vädret ... Ja det var som vanligt. Inget kanon väder precis utan mer Svensk sommar. Allt annat var väll också som vanligt.
Bara jag som inte var det.
Eller jag vet inte hurdan jag är när jag är ’som vanligt’ precis.
Man mår ju inte alltid precis likadant. Så jag vet inte riktigt vad jag babblar om.
Jag mår bra och har egenting inget att klaga på. Det är ju sommar och familjen är tillsammans.
Vännerna är väldigt fina och jag har inte varit ensam speciellt mycket dessa veckor. Som sagt, jag har inget att klaga på. Vet inte vart allt kommer ifrån och känslorna skrämmer mig. Skrämmer mig mycket.
Idag kände jag mig konstig och tom på något sätt. Jag kände mig så totalt borta. Kanske beror på att jag var trött men det tror jag inte. Jag kände en ensamhet jag inte känt förut. Som om ingen förstår mig. Som om jag inte hör hemma här. Som om jag kanske var menad att födas på en annan plats i en annan tid? Jag lever i ett bra land, i ett bra liv, med mycket kärlek runt omkring mig. Så varför känner jag mig då så fruktansvärt … udda. Jag tänker. Tänker mycket. På allt och på för mycket!  

Jag tänker att jag alltid har varit väldigt beroende av folk. Redan som liten. Jag ville alltid ha någon med mig så fort jag skulle göra någonting. Vissa minnen är mer skrattretande än andra. Som när jag skulle ta simlektioner. Jag vågade inte hoppa i vattnet för jag kände inga av barnen. Mamma var med mig och försökte förtvivlat få ner en splattrande Hanna i vattnet. Jag fick en glass i stället och satte mig glatt och kollade på när barnen simmade. Den andra gången som jag väl kommer ihåg är när jag skulle börja i dans. Jag var väll runt 5 somrar då och var i stort sätt omringad av snälla små söta flickor som var hur nyfikna som helst. Men jag flydde. Alltid. Jag frågar mig fortfarande varför? Jag älskar människor och tycker själv att jag är en ganska social tjej som alltid haft lätt för att få nya vänner.
Hur kommer det sig då att alla dessa frustrerande känslor läger sig över mig likt en hinna. Jag är en liten flopp. Jag har inte ens några elefantbyxor. Ingen möjlighet att fly till Alaska och bo i en hippiebuss heller och verkligen ingen chans att bli rockstjärna eller en stor skådespelerska som liknar David Bowie eller bara är enormt ball. Nu förstår ni säkert ingenting. Inte jag heller för den delen, tappade bort mig redan efter de tre första meningarna. Eller snarare somnade av min egen uttråkning. 
Nej, men varför försöka fly bort till fantasier och andras liv när alla vet att det är i stort sett omöjligt att få vad de har ändå. "Nej Hanna, det finns inga tidsmaskiner!" MEN JAG VET! 
Varför inte försöka rätta till mitt egna liv och göra det bästa av saken i stället. Visst kan man ha drömmar och fantasier eller starka viljor (kalla det vad ni vill) det är inte det jag menar, man ska bara se till att fokusera på sitt egna lilla liv och göra det bättre istället för att försöka leva någon annans underbara och helt fantastiska Nej Hanna! tråkiga och ur dumma liv. 

Jag tänker och undrar om det finns någon där ute för mig också? Om det nu skulle vara en utomjording så vore det helt underbart! Någon som kanske känner sig lika udda och hopplös ibland.
Fast det kanske inte visar sig på utsidan så fylls det i ett stort hål och liksom täpps igen här inne.  
Hoppas jag någon dag kan skratta hålet upp i ansiktet. Säga "Ha! Jag är mig. Hanna. Ta mig för det jag är. Här för att stanna. Nu. Trivs. Två". Nu kan man ju skratta åt dessa sjuka och väldigt frustrerande tankar och tänka att jag har hela livet framför mig. Hur många hittar sig själva vid 17 års ålder? Inte många Hanna. Men jag är faktiskt 17 (om några dagar) och är inte ett litet barn längre. När kommer man till den ålder då livet leker som mest och man känner att man har kommit en bit på vägen? Jag är fortfarande helt lost och jag gillar det inte! Snart hoppas jag. Det kan inte bara vara osäkerhet eller dålig självkänsla för det är något annat som spökar. Något som döljer sig under ytan och som bara kommer fram ibland. Som idag. Troligen bara en tonårs grej om att inte passa in skit, buhu jag kan inte hitta mig själv fasen eller jag känner mig ensam (för jag har ingen kille) trams. Ska jag börja skicka in annonser i Julia-tidningar och fråga 'ÄR JAG NORMAL?' snart också? 'Jag pruttar när jag får orgasm. Är det normalt?' Hahaha! Eh.. förlåt anonyma tjej för att göra dig orolig och så men .. NEJ! Du är lika onormal som vi alla andra.

Jag tänker på om det skulle finnas andra världar där ute. Jag hoppas det. En sympatisk och mogen värld utan massa fula drömmar som ändå aldrig kommer bli i upplevelse. En värld med demokrati och ... FUCK IT! Hoppas hoppas hoppas det finns en värld med rosa moln och troll skogar med massor av magickbuses, glada människor som vandrar omkring för att hitta sig själva, för att få leva i frihet, i naturen tillsammans med djuren i en och samma hippie ort. En värld där musiken är makten och cherry bombs dess efterföljare. Där alla äger elefantbyxor och de alla är lyckliga, kravlösa, älskade och fria.
Tror det är nyttigt att drömma och hoppas om hopplösa saker och ting ibland.
Bara man kommer tillbaka ner på jorden någon timma under dagen.
Men bara för en liten stund.



tack för mig
dröm vidare
supertramp