Hanna Supertramp

Jag kan inte hjälpa att lite då och då slänga in dessa obetydliga och små ord.
De bara dyker upp.
Kanske ligger i blodet.
Man blir förälskad i olika ting.
Många hatar norska.
Jag älskar det.
Jag blir glad och sprallig i hela kroppen av denna ganska vanliga och inte alls märkvärdiga dialekt.
Det kan inte bero på att min syster bott där i snart två år och sprider sin norska kärlek till hela familjen.
Jag känner det själv.
Det är något eget.
Konstig känsla men sann.
Hur kan man bli så uppsnärjd i det blå förälskad i en stad?
Undrar om den tredje också kommer omringas av jenter, gutter och boller så småningom?
Fråga mig inte...