Hanna Supertramp

Dörren öppnas och hon går ner för trappan.
Hon vandrar på stigen som leder ner till ängen.
Hennes hand är tom och ensam.
Hennes läppar är okyssta och kalla.
Hennes sida är kal och endast skuggan av hennes ben i sommaren tycks följa efter.

Nynnar på en melodi om glada och skrattande fransmän som dricker vin i stora glas.
Dom dansar.

Hon vill också dansa.
Men hennes hand är tom och ensam.
Hennes läppar är okyssta och kalla.
Hennes sida är kal och endast skuggan av hennes ben i sommaren tycks följa efter.

Låter bilderna tala för sig själva, varje bild har sin egen charm...

Huvudet snurrar av sommar tankar och det pirrar till lite här och där.
Nu fick jag inte jobbet, men jag tänker inte sluta kämpa. Får jag inget jobb tänker jag leva ändå och göra det bästa av saken! Man måste ju ta livet som det kommer, eller vad säger ni?

(Första doppet en gång i tiden)

Ärlighet till varandra är en ära fast orden ibland kan tala sitt eget språk.
Trots att de kanske sårar sin kära är det viktigt att det inte slutar med bråk.
Att våga säga vad man vill och göra och ta sig tid att på den andra höra, borde jag egentligen göra så mycket mer.

Hur ska man få andra att förstå, vad man önskar i livet.
Jag kan inte bara låta tiden gå, och ta allting för givet.
Alla tänker vi på olika sätt och ingens val är fel eller rätt
Att säga något är viktigt för tystnad skrämmer mig mest.

Att ha någon med sig på vägen får känslor av en sommarfest.
Hoppas man tas som man är och en dag får hålla någon kär.
Saker och ting spelar ingen roll vi dras alla till olika holl.
Jag har en väg som jag vill gå, en platts dit jag vill nå.
Tillsammans med dig, du är det viktigaste för mig.

"I'm supertramp.
 and you're super apple!
 You're the apple of my eye".

Oslotrippen till systra mi var helt underbar!
Vill bara dit igen och igen och igen. Var där för något år sedan, men det var helt annorlunda nu. Det var som en helt ny stad den här gången. Kanske beror det på det underbara sol vädret fast jag tror också att varje resa man gör, är olik den andra beroende på hur du mår och hur du förändrats sedan förra gången.
Det kändes konstigt att åka hem på något sätt. Som om min kropp och själ inte ville sätta mig på den där bussen, bredvid den där mannen som snarkade, luktade snus och prutt och som tryckte in mig mot väggen, till det här vanliga livet jag lever fast ändå uppskattar, trivs och njuter av så gott jag kan (och det blir bara bättre).
Jag har börjat förstå att jag måste leva i nuet och inte sukta efter det som komma skall utan bara njuta av det liv jag lever nu och som jag aldrig mer kommer att få tillbaka. Friheten, människorna, naturen, mängder med boller och Oslo får vänta för tillfället. Men jag lovar er...

I Will Be Back!!!!!!

(endast några bilder från resan min)